undersurface

Veckan går mot sitt slut. Helgen närmar sig. Fredag om 30 minuter. Planerna är att supa sig redlös på krogen lördag. Städa upp efter gårdagens misstag på söndag och klämma in plugg någonstans däremellan. Låter de bra? Jag älskar att inte veta vad som komma skall. Allt blir så mycket roligare då! Btw, imorgon ska jag sitta hemma och rulla tummarna och käka godis.. så värt kalorierna trots att man nästan mår illa av tanken av vart de goda hamnar. Men vafan.. lite kärlekshandtag är ju bara mysigt. Nåväl.. helgen är alltså någorlunda inplanerad. Nu ska de in i kalendern, för jag har ett hyfsat fritt schema tills på tisdag. Sen börjar fotbollen igen.. buhu. Ångest. Efter tisdag är de slut på att vaska och istället börja traska ner mot fotbollsplan igen. Nåväl, jag har valt de. Nej nu måste jag sova, uppdaterar under helgen om mitt skruvade liv, ciao bella!

Hej bloggen,
börjar bli en vana de här med bloggning om kvällarna. Men de är ju så mysigt att bara sitta och skriva av sig efter en lång dag. Skönt som bara den.

Har åångest... e så jävla röksugen så att de e sjukt. Men nej jag ska inte ta en cigg, ska verkligen försöka att inte göra de till en vana trots att de kryper i kroppen ursh! Jävla fotboll. Om de inte vore för den så skulle jag sitta ute nu som en jävla skorsten och blomma på. Men tur är de väl ändå att jag har något som motiverar mig till att vara duktig. För ja.. nu för tiden har jag varit väldigt oduktig (är de ens ett ord? Nåväl..). Jag vet att jag har koll på Sofiahemmet om 1 vecka, men trots de så springer jag ute och festar som om det inte fanns någon morgondag. Men de kanske är normalt? Man är ju bara ung en gång..

Eller? Jag tänker så hela tiden att faan jag måste ju få leva lite också och inte bara leva efter alla "måsten" hela tiden. Jag tittar på dom som spelar i mitt lag som verkligen viger sina liv åt fotbollen. Jag tycker att det är sorgligt. Men det komiska är att jag ju faktiskt var sådan förut. Allt cirkulerade kring fotbollen, och det var den enda verkligheten jag kände till... Tills dagen kom då jag fick veta att jag skulle vara utan fotbollen i 8 månader. Då kom vändningen.

Min poäng är inte att jag vill att alla ska ut och kröka och leva rövare varje helg. Livet går inte ut på de. Utan de jag vill komma fram till är att livet är så mycket mer än bara fotboll och de har jag äntligen insett. Så på sätt och vis var det väll bra att jag fick göra min resa utan fotbollen. Se vem jag är utanför planen. Och tro mig, vilken jävla resa de var. Men jag tror faktiskt att jag har hittat rätt. Rätt i mig själv, vem jag är utan fotbollen vid fötterna, vem jag är när jag inte presterar. Jag finns, jag syns och jag har ett värde vare sig jag spelar fotboll eller inte önskar bara att min pappa kunde se de också .

Nåväl, som jag nämnde i början så har jag som sagt 6 månaders koll på Atro Clinic (sofiahemmet) om en vecka. Dom kommer då att avgöra om jag kan börja spela fotboll igen. Jag är rädd. Rädd för hur allt ska ändras igen. Jag har äntligen börjat hitta rätt utan fotbollen, och så kommer den tillbaka igen. Jag slungas in i fotbollens värld där prestation går före person. Fan vilken ångest jag vill verkligen röka nu. Jag vet inte ens om jag vill satsa på fotbollen längre. Vet inte om jag orkar ta mig tillbaka till elitsatsningen med 8 fotbollspass i veckan. Jag vet att jag klarar de fysiskt. Jag har det i mig, jag kan bli bäst! Men jag vet inte om det är de jag vill längre... ångest

Jag blir så nostalgisk på kvällen. Min kreativitet skjuter i höjd likt träd söker solljus. Bloggen blir lidande för de, och med det menar jag att dom få stackare som läser dessa osammanhängade inlägg måste bli helt mosiga i huvudet. De blir i alla fall jag när jag tittar tillbaka i mitt kortvariga arkiv på denna blogg. Men de kanske är just det som är tanken. För ja, under ytan så ligger allt de där mosiga och bara vill krypa upp likt små larver genom hyn, ni vet när de kryper sådär i kroppen och man inte vet vart man ska ta vägen? Jaa.. jag kastar mina larver rakt in i den här bloggen där dom får krypa runt i mina texter. Redan förvirrade? Tro mig de blir värre.

Jag är igentligen som en klocka. Dag efter dag så tickar jag på. Jag hörs inte särskillt mycket eller syns inte särskillt mycket. De enda människor som lägger märke till mig är de som är insatta i klockor. Men de tittar snett av avundsjuka på min fina glans och mitt nästintill obefintligt ofelbara perfektion och traskar vidare. De som står mig närmst hör mitt tickande, och ser visarna flytta sig. Dom lagar mig när jag har fått flipp någonstans där inne i uret. De står ut med att folk stirrar och tittar snett av avundsjuka. Ibland så händer det att folk inte finner sig i att mitt tickande faktiskt har en funktion och poäng, och väljer då att försöka krossa mig.

Men är de så enkelt att förstöra något som är så bra? Som är så välarbetat, handgjort in i minsta detalj och älskat?
Nej det är inte särskillt enkelt.

Vad folk än tycker om mig, så kommer jag alltid att sätta mina moraliska och etiskt sida till. Känna medkänsla och humanitet. Jag är trots allt inte en apa med röd skärt. Okej, röd skärt kanske jag har, men det är inte poängen. Poängen är att jag är skyddad av min familj och ett socialt nätverk som sammhället har utformat åt mig med hjälp av politik och välfärd. Välfärden speglar av sig på mig och jag skäms inte för de, jag är stolt. Något förvirrad men ändå stolt över att jag är jag. Jag kommer aldrig att vara något annat än den jag är idag. Jag kan bli allt jag kan bli utifrån mina förutsättningar. Det ändå som står i min väg är världen runt omkring mig. Den negativitet som cirkulerar likt dimman på en sommaräng. Dimman som förstör allt som kommer i sin väg. Djävulens andetag som säger: Du duger inte, du är inte tillräcklig. Du är inget.

Då känner man sig rätt liten. Men vafan .. är man inte de? Fatta hur jäkla stor uiversum är. Man ska inte ta sig själv på allt för stort allvar. Det finns större krafter än dom jag besitter...

Förvirrade?

Bloggen är öppnad för allmännheten igen. Nu gör undersurface ett nytt försök.
Try not to hate me, try to understand instead...

Hej bloggen! Då sitter man här igen. Klockan är 22:06 en helt vanlog tisdag.
Allt är som vanligt. Var ute och röjde på stan i helgen. Full som vanligt. Rökte mina 10 marlboro. Fick lönen i samma veva. Jag är som en liten unge i en godis affär. Shoppade på NK och sturegallerian med syster. Gjorde av med 3500 svenska riksdaler på en Michael Kors väska - orgasm av att se på den.. bokstavligt talat! Sedan blev de en massa små saker, nåväl.. Pengar har jag kvar dock. Ca 7000.

Hmm 7000.. de är nästan en tredjedel av 30.000, vilket de kostar att förstora brösten. Jag menar inget freak-show då med meloner som hänger ner till naveln, utan något smakfullt. En stor B-kupa alternativt en random C-kupa. Jag är riktigt sugen på riktiga boopas... hatar mina små myggbett.. ursh! Men frågan är vad alla skulle tycka om mig? Jaa.. jag vill ju inte bli indelad i samma fack som typ Votoria Silverstedh eller någon. Även om jag tycker att hon är väldigt snygg så är det en helt annan sak. Fan att alla ska vara så jävla fördomsfulla. Man kan inte ens snagga sig utan att bli kallad psykfall... tack Britney...

Skit de där. Att man inte ska kunna lyfta fingret utan att folk ska ha fördommar om en. Hmm, jag kanske ska supa bort dom där pgnarna nästa helg istället. Bara för att slippa tanken "jag kan ju faktiskt spara till ett par bröst". Thoose who wait shall se..

---

nya väskan.. såg ut ungefär såhär. min är dock mycket snyggare med fler detjaljer. nåväl denna går i samma anda - me like!

---

Jag måste bara få sätta ord på mina tankar. Dom här tankarna har jag haft sedan stenåldern.. inte riktigt men typ.
Personer som inte har pengar och som glider på andra går fet bort. Eller ja personer som i allmänhet glider på andra rättare sagt. Personer som vänder kappan efter vinden. Ja osäkra, fattiga personer helt enkelt går fet bort. Nu låter jag som en riktig wannabe rich bitch, men de är verkligen inte min intention. De är bara så jag har tänkt sedan stenåldern... inte riktigt men nästan sen då.

Jag har lätt för att bli uttnyttjad... jaaa den satt långt inne, men de har jag. Jag är som dom 2 kakbitarna i ballerina. Jag får vara med de kladdiga i mitten, fast bara om jag sitter på utsidan. Jag får aldrig vara innerst och vara de smarriga, utan ständigt utanför. Men jag är där. Utnyttjad, för att de som finns på insidan ska få vara skyddat, gott och nästan oemotståndligt. Och varför gör jag de? Bra fråga...

Jag är inte ytterdelarna i ballerina kakan hela tiden, men med vissa kompisar blir jag alltid de. Och de är så orättvist... och inte på ett barnsligt sätt utan på ett verkligt och realistiskt  sätt. I en riktig relation så delar man på både de goda och lite mindre goda. Man turas om att vara på in och utsidan, man turas om att betala och ge samt ta emot.

Faan, jag som trodde att de skulle "jämna ut sig" som dom där på insidan sa. Men jag har märkt att de inte är så. Vi är nog rätt lika djuren ändå... en för en, alla för sig själv...
Varför ska alla vara så jäkla själviska för?

Nej nu är det dags att dela eller inte dela alls. Delar vi inte åker både kakan och smeten ner i mjölken!

Den 25:e närmar sig med stormsteg!!
På lördag smäller det. Jag e så tagg att de är helt sjukt. Ska in på NK och leka rik då. Nu överdriver jag inte, jag ska få 10 000, och allt ska jag shoppa bort på lördag. Snacka om fin gaderob jag kommer ha i höst. Måste bara få in min kropp i alla fina kläder....

Dagen till ära har jag ätit en bit bröd och 2 äpplen.. och nu är klockan 17:21. Jag tycker de är strålande, med tanke på att jag har kört ett stenhårt träningspass idag också.
Börjar få ångest över min kropp. Ibland känner jag mig sjukt snygg och nöjd, och ibland vill jag bara ta fram en sax och klippa bort fett runt låren och magen. Men jag är inte ens tjock, de vet jag innerst inne.. Får knäppa flipp i huvudet som säger åt mig att jag är fet och äcklig, och bara borde gå ut och springa i 50 minuter... MINST!
Ibland så kommer tankarna av bara farten varför kan jag inte bara ha ett sunt förhållande till mat?

Jaja jag känner mig extra glad just nu, idag, för att jag har tränat bra och ätit lite. Belöning i form av bra humör och att jag får sitta ner utan att träna. Dock har jag lite ångest av att jag bara tränade en gång idag. Brukar ju träna 2grr på tisdagar och torsdagar då jag har fotboll på schemat och sen cykla när jag kommer hem. Men nu så har jag bara gymmat idag. Dock så gymmade jag i 2 timmar så om man delar de på hälften blir de ju 2 träningspass?
Varfan är de jag skriver???? Ser ni?! Jag har flipp i huvudet idag också. Nej idag ska jag inte spy.. fy fan va äckligt. Va e de för fel på mig....

---

NEJ NÄR DEN 25:e KOMMER SKA JAG KÖPA KLÄDER; DE VA DE JAG TÄNKTE SKRIVA IGENTLIGEN.... OCH DE SKA BLI KUL TYCKER JAG!

---

Nu var det ett tag sedan jag var här och trummade på tangentknapparna.
Tappade bloggsuget efter att jag hade stängt bloggen. I skrivande stund är den fortfarande stängd och kommer förbli det i ett par veckor till. Nåväl jag gråter inte för de.

Så vad har jag för mig nu? Denna helgen har jag inte festat. Förra helgen var det fest för hela slaten så jag ska försöka att trappa ner lite, festa varannan helg typ? Då är man ju taggad till tusen när man vekligen ska ut + så slipper jag tröttna på krogen innan jag ens fyllt 18. Låter inte de som en bra idé? Grädde på moset är aldrig bra, så jag låter stureplan vänta på mig till nästa helg. Jag ser ju mig själv som en stureplansprofil haha (skämtar nu) .

Shoppade idag föresten. En pälsväst från sturegallerian. 1500 gick den på. Stackars kaniner som offrat sina liv för den. Man jag bugar och bockar, riktigt fin och tät päls är de. Vad har hänt med mig? Jag är ju inte ens rik? Nåväl.. klagar gör jag inte som sagt. Sedan nästa helg ska jag shoppa igen. För vilket datum är det då? Jo den 25:e!! Inkassering = 10 000kr, snaaaaap!


I den här stilen är min nya väst typ. Min är dock något meer gråaktig - love it!

Nu har jag blivit tvungen att sätta lösenord på på bloggen.... de skulle ju inte bli såhär. De här bloggen skulle vara hemlig! Men ändå så måste jag, likt ett barn som visar sina föräldrar teckningar på dagis, visa den här bloggen och mina texter för min före detta bästavän. Sedan går jag (såklart) och blir ovän med henne och så visar de sig att hon använder en utav mina texter emot mig. Till exempel så kallar hon mig rasist? Rastist? Skulle mina politiska tankar kallas rasism. Några futtiga ord om utrikespolitiken och så blir jag rasist? Känner mig snarare som ett vispat ägg i huvudet... som jag skrev. Kan vissa människor inte läsa texter och tolka dom rätt? Måste dom alltid tolka texter ur en pessimistiskt synvinkel. Synd. Jag som har så mycket att delje världen. Så mycket jag vill skriva om mig själv och mina tankar som andra kanske vill identifiera sig i.. så händer något sånt här så jag får sitta och skriva för mig själv. blogga som dagbok liksom. Fan de är som att äta pannkakor utan grädde... tråkigt, segt och nästan obeskrivligt anonymt i smaken. Nej jag vill att folk ska ta del av mina tankar och själva fundera över mina åsikter. Lite av en upprorsmakerska skulle jag väll kunna kalla mig... Men de är en del av den jag är och de måste inte vara något negativt...
- sa den optimistiske författaren.




så frågan jag ställer mig är, speak or not to speak?

Nu har de snart gått 5 månader sedan min krosbands operation. 1 ynka månad kvar av rehab och vila från fotbollen. Sedan ska jag tillbaka till fotbolls planen, tillbaka till mitt gamla liv. Men kan man komma tillbaka efter 5 månader i dvala? Den frågan får jag svar på, om en månad.


Hejdå stureplan, falsklegg och mitt vanliga tonårsliv, för nu ska jag tilllbaka till låtsasvärlden. Världen där bara prestationen på fotbollplanen räknas. Världen där man ser varandra som pjäser istället för människor. It's a hard life. Men jag väljer det. Frågan är bara om jag kommer att stanna på den spelplanen. Frågan är om jag inte är färdig. Färdig med fotbollen. Jag vill inte tänka så, men efter 5 månader så kan jag inte låta bli. Fotbollen som så länge var min vardag har nu blivit min mardröm. De där osociala spelet, där snabbheten i fötterna bestämmer status och antalet vänner. Presterar man inte blir man utfryst. Presterar man inte så sitter man på bänken med en överdragsjacka som visar att nej du platsar inte . Jag är rädd, rädd för att misslyckas, inte bara som fotbolls spelare utan som människa också. Man formas i fotbolls världen. Man blir egoistisk och trångsynt, asocial och slutar bry sig om verkligheten. För den verkligheten man lever i innebär endast leva, äta, andas fotboll.


Är det de jag fortfarande vill? Jag är splittrad... jag vet inte längre. Jag vill hoppas och tro att jag fortfarande älskar fotbollen. Jag vill verkligen, men frågan är om jag gör de. De är så många som räknar med mig och tror på mig. Dom vill att jag ska lyckas, och inte minst jag själv. Faan, jävla knän asså...

Har varit hemma både fredag och lördag (lördag idag). School is killing me!
Kände att jag behövde ta igen mig lite. Kolla på film och käka chirre, mys helt enkelt! Ja, va ska jag säga... kände att min lilla kropp behövde detta. Till och från lyssnar jag faktiskt på mig själv, tro de eller ej. Ibland så kör jag bara, och ibland inte. Just nu är jag inställd på stand by. Trycker på on nästa helg. Då blir de gallej tills jag inte längre kan stå upp, wihoo why not? Jag e så tagg på de, ... fast till nästa helg då. Just nu orkar jag inte ens lyfta röven som har sjunkit ner till botten av soffkudden. Fan, den här soffan e ju skön... farlig på morgonen. "Varning framkallar sömn" borde de stå på den.

Back to movie och lillebror + vännina. Vi tre, riktigt benknäckargäng som sitter och tittar på skräckfilm.. lite status i de va? Njaa, jag är en riktig fegis. Brad pitt, håll om mig!



ikväll sover stockholms city, eller *erhm* .. jag menar jag sover

Jag är såå sugen på en tatuering. Fick bara en plötslig känsla av att jag måste ha en! Sitter just nu och tittar på Miami Ink och dom är svinduktiga verkligen. Men då kommer den stora frågan: Vad ska man ha, och vart?

Tramp stamp är ett ställe som är big no no för mig. Likväl skuldrorna, ryggen, vaderna, ansiktet osv. Jag vill ha en liten tatuering som ska sitta på ett "ahaa!" ställe. Att man inte ser den till en början, men ju mer man lär känna mig så kommer man tillslut att upptäcka den (på ett icke perverst sätt alltså haha) . Förstår ni vad jag menar?

Känns som att handleden, vristen, bikinilinjen eller bakom örat är bra och feminina ställen som inte har några speciella signaler. Är mest sugen på vristen, men då syns den bara på sommarhalvåret. Bakom örat är också fint om man har en text som går lodrätt ner liksom, eller på handleden för de är så sött. Men åhh jag vet inte...
I-landsproblem

Hemma från jobbet nu, sköönt! Skippa skolan och tjäna pengar är inte fel.. eller?
Träffade Sofia igår. Hennes hund hade dött så jag åkte hem till henne och hade köpt med mig mys och hyrt en film. Hon fyllde ju år i förrgår också så jag hade med mig en present. Känner mig generös nu för tiden. Beror nog på att jag har så mycket pengar kvar sen rättegången. Dock så är dom snart slut. Och ingen ångest har jag för de heller, tvärtom. Vill bara att dom ska fösvinna så jag slipper påminnas vart dom kommer ifrån. Nåväl, 3000kr kvar att spendera, men jag klagar inte. Är sugen på att köpa en fin höstjacka eller en till väska. Men observera att de ska vara märkes grejjor nu för tiden. Jag vet inte va som har flugit i mig, men jag är besatt av att allt ska vara dyrt. Får nästan ångest av att köpa kläder från HM, trots att de är de enda jag igentligen har råd med. Kul de där.. att jag spelar i ligor som jag inte tillhör menar jag. Hmm kul... ja de va nog de rätta ordet

Överlever vardagen. Snart helg. Skiter i skolan imorgon och jobbar istället. Bra med pengar, men kunskap får man inte av de... såå synd!! När jag får min lön ska jag köpa en my everyday chanel-väska. Kommer bli så soft. Jag kommer se så riiiik ut... typ


du blir snart min min min loveeeer