theese are the words
Hej bloggen,
börjar bli en vana de här med bloggning om kvällarna. Men de är ju så mysigt att bara sitta och skriva av sig efter en lång dag. Skönt som bara den.
Har åångest... e så jävla röksugen så att de e sjukt. Men nej jag ska inte ta en cigg, ska verkligen försöka att inte göra de till en vana trots att de kryper i kroppen ursh! Jävla fotboll. Om de inte vore för den så skulle jag sitta ute nu som en jävla skorsten och blomma på. Men tur är de väl ändå att jag har något som motiverar mig till att vara duktig. För ja.. nu för tiden har jag varit väldigt oduktig (är de ens ett ord? Nåväl..). Jag vet att jag har koll på Sofiahemmet om 1 vecka, men trots de så springer jag ute och festar som om det inte fanns någon morgondag. Men de kanske är normalt? Man är ju bara ung en gång..
Eller? Jag tänker så hela tiden att faan jag måste ju få leva lite också och inte bara leva efter alla "måsten" hela tiden. Jag tittar på dom som spelar i mitt lag som verkligen viger sina liv åt fotbollen. Jag tycker att det är sorgligt. Men det komiska är att jag ju faktiskt var sådan förut. Allt cirkulerade kring fotbollen, och det var den enda verkligheten jag kände till... Tills dagen kom då jag fick veta att jag skulle vara utan fotbollen i 8 månader. Då kom vändningen.
Min poäng är inte att jag vill att alla ska ut och kröka och leva rövare varje helg. Livet går inte ut på de. Utan de jag vill komma fram till är att livet är så mycket mer än bara fotboll och de har jag äntligen insett. Så på sätt och vis var det väll bra att jag fick göra min resa utan fotbollen. Se vem jag är utanför planen. Och tro mig, vilken jävla resa de var. Men jag tror faktiskt att jag har hittat rätt. Rätt i mig själv, vem jag är utan fotbollen vid fötterna, vem jag är när jag inte presterar. Jag finns, jag syns och jag har ett värde vare sig jag spelar fotboll eller inte önskar bara att min pappa kunde se de också .
Nåväl, som jag nämnde i början så har jag som sagt 6 månaders koll på Atro Clinic (sofiahemmet) om en vecka. Dom kommer då att avgöra om jag kan börja spela fotboll igen. Jag är rädd. Rädd för hur allt ska ändras igen. Jag har äntligen börjat hitta rätt utan fotbollen, och så kommer den tillbaka igen. Jag slungas in i fotbollens värld där prestation går före person. Fan vilken ångest jag vill verkligen röka nu. Jag vet inte ens om jag vill satsa på fotbollen längre. Vet inte om jag orkar ta mig tillbaka till elitsatsningen med 8 fotbollspass i veckan. Jag vet att jag klarar de fysiskt. Jag har det i mig, jag kan bli bäst! Men jag vet inte om det är de jag vill längre... ångest
börjar bli en vana de här med bloggning om kvällarna. Men de är ju så mysigt att bara sitta och skriva av sig efter en lång dag. Skönt som bara den.
Har åångest... e så jävla röksugen så att de e sjukt. Men nej jag ska inte ta en cigg, ska verkligen försöka att inte göra de till en vana trots att de kryper i kroppen ursh! Jävla fotboll. Om de inte vore för den så skulle jag sitta ute nu som en jävla skorsten och blomma på. Men tur är de väl ändå att jag har något som motiverar mig till att vara duktig. För ja.. nu för tiden har jag varit väldigt oduktig (är de ens ett ord? Nåväl..). Jag vet att jag har koll på Sofiahemmet om 1 vecka, men trots de så springer jag ute och festar som om det inte fanns någon morgondag. Men de kanske är normalt? Man är ju bara ung en gång..
Eller? Jag tänker så hela tiden att faan jag måste ju få leva lite också och inte bara leva efter alla "måsten" hela tiden. Jag tittar på dom som spelar i mitt lag som verkligen viger sina liv åt fotbollen. Jag tycker att det är sorgligt. Men det komiska är att jag ju faktiskt var sådan förut. Allt cirkulerade kring fotbollen, och det var den enda verkligheten jag kände till... Tills dagen kom då jag fick veta att jag skulle vara utan fotbollen i 8 månader. Då kom vändningen.
Min poäng är inte att jag vill att alla ska ut och kröka och leva rövare varje helg. Livet går inte ut på de. Utan de jag vill komma fram till är att livet är så mycket mer än bara fotboll och de har jag äntligen insett. Så på sätt och vis var det väll bra att jag fick göra min resa utan fotbollen. Se vem jag är utanför planen. Och tro mig, vilken jävla resa de var. Men jag tror faktiskt att jag har hittat rätt. Rätt i mig själv, vem jag är utan fotbollen vid fötterna, vem jag är när jag inte presterar. Jag finns, jag syns och jag har ett värde vare sig jag spelar fotboll eller inte önskar bara att min pappa kunde se de också .
Nåväl, som jag nämnde i början så har jag som sagt 6 månaders koll på Atro Clinic (sofiahemmet) om en vecka. Dom kommer då att avgöra om jag kan börja spela fotboll igen. Jag är rädd. Rädd för hur allt ska ändras igen. Jag har äntligen börjat hitta rätt utan fotbollen, och så kommer den tillbaka igen. Jag slungas in i fotbollens värld där prestation går före person. Fan vilken ångest jag vill verkligen röka nu. Jag vet inte ens om jag vill satsa på fotbollen längre. Vet inte om jag orkar ta mig tillbaka till elitsatsningen med 8 fotbollspass i veckan. Jag vet att jag klarar de fysiskt. Jag har det i mig, jag kan bli bäst! Men jag vet inte om det är de jag vill längre... ångest
Kommentarer
Trackback
