undersurface

Nu har de snart gått 5 månader sedan min krosbands operation. 1 ynka månad kvar av rehab och vila från fotbollen. Sedan ska jag tillbaka till fotbolls planen, tillbaka till mitt gamla liv. Men kan man komma tillbaka efter 5 månader i dvala? Den frågan får jag svar på, om en månad.


Hejdå stureplan, falsklegg och mitt vanliga tonårsliv, för nu ska jag tilllbaka till låtsasvärlden. Världen där bara prestationen på fotbollplanen räknas. Världen där man ser varandra som pjäser istället för människor. It's a hard life. Men jag väljer det. Frågan är bara om jag kommer att stanna på den spelplanen. Frågan är om jag inte är färdig. Färdig med fotbollen. Jag vill inte tänka så, men efter 5 månader så kan jag inte låta bli. Fotbollen som så länge var min vardag har nu blivit min mardröm. De där osociala spelet, där snabbheten i fötterna bestämmer status och antalet vänner. Presterar man inte blir man utfryst. Presterar man inte så sitter man på bänken med en överdragsjacka som visar att nej du platsar inte . Jag är rädd, rädd för att misslyckas, inte bara som fotbolls spelare utan som människa också. Man formas i fotbolls världen. Man blir egoistisk och trångsynt, asocial och slutar bry sig om verkligheten. För den verkligheten man lever i innebär endast leva, äta, andas fotboll.


Är det de jag fortfarande vill? Jag är splittrad... jag vet inte längre. Jag vill hoppas och tro att jag fortfarande älskar fotbollen. Jag vill verkligen, men frågan är om jag gör de. De är så många som räknar med mig och tror på mig. Dom vill att jag ska lyckas, och inte minst jag själv. Faan, jävla knän asså...