Don't take yourself to seriously
Jag blir så nostalgisk på kvällen. Min kreativitet skjuter i höjd likt träd söker solljus. Bloggen blir lidande för de, och med det menar jag att dom få stackare som läser dessa osammanhängade inlägg måste bli helt mosiga i huvudet. De blir i alla fall jag när jag tittar tillbaka i mitt kortvariga arkiv på denna blogg. Men de kanske är just det som är tanken. För ja, under ytan så ligger allt de där mosiga och bara vill krypa upp likt små larver genom hyn, ni vet när de kryper sådär i kroppen och man inte vet vart man ska ta vägen? Jaa.. jag kastar mina larver rakt in i den här bloggen där dom får krypa runt i mina texter. Redan förvirrade? Tro mig de blir värre.
Jag är igentligen som en klocka. Dag efter dag så tickar jag på. Jag hörs inte särskillt mycket eller syns inte särskillt mycket. De enda människor som lägger märke till mig är de som är insatta i klockor. Men de tittar snett av avundsjuka på min fina glans och mitt nästintill obefintligt ofelbara perfektion och traskar vidare. De som står mig närmst hör mitt tickande, och ser visarna flytta sig. Dom lagar mig när jag har fått flipp någonstans där inne i uret. De står ut med att folk stirrar och tittar snett av avundsjuka. Ibland så händer det att folk inte finner sig i att mitt tickande faktiskt har en funktion och poäng, och väljer då att försöka krossa mig.
Men är de så enkelt att förstöra något som är så bra? Som är så välarbetat, handgjort in i minsta detalj och älskat?
Nej det är inte särskillt enkelt.
Vad folk än tycker om mig, så kommer jag alltid att sätta mina moraliska och etiskt sida till. Känna medkänsla och humanitet. Jag är trots allt inte en apa med röd skärt. Okej, röd skärt kanske jag har, men det är inte poängen. Poängen är att jag är skyddad av min familj och ett socialt nätverk som sammhället har utformat åt mig med hjälp av politik och välfärd. Välfärden speglar av sig på mig och jag skäms inte för de, jag är stolt. Något förvirrad men ändå stolt över att jag är jag. Jag kommer aldrig att vara något annat än den jag är idag. Jag kan bli allt jag kan bli utifrån mina förutsättningar. Det ändå som står i min väg är världen runt omkring mig. Den negativitet som cirkulerar likt dimman på en sommaräng. Dimman som förstör allt som kommer i sin väg. Djävulens andetag som säger: Du duger inte, du är inte tillräcklig. Du är inget.
Då känner man sig rätt liten. Men vafan .. är man inte de? Fatta hur jäkla stor uiversum är. Man ska inte ta sig själv på allt för stort allvar. Det finns större krafter än dom jag besitter...
Förvirrade?
Jag är igentligen som en klocka. Dag efter dag så tickar jag på. Jag hörs inte särskillt mycket eller syns inte särskillt mycket. De enda människor som lägger märke till mig är de som är insatta i klockor. Men de tittar snett av avundsjuka på min fina glans och mitt nästintill obefintligt ofelbara perfektion och traskar vidare. De som står mig närmst hör mitt tickande, och ser visarna flytta sig. Dom lagar mig när jag har fått flipp någonstans där inne i uret. De står ut med att folk stirrar och tittar snett av avundsjuka. Ibland så händer det att folk inte finner sig i att mitt tickande faktiskt har en funktion och poäng, och väljer då att försöka krossa mig.
Men är de så enkelt att förstöra något som är så bra? Som är så välarbetat, handgjort in i minsta detalj och älskat?
Nej det är inte särskillt enkelt.
Vad folk än tycker om mig, så kommer jag alltid att sätta mina moraliska och etiskt sida till. Känna medkänsla och humanitet. Jag är trots allt inte en apa med röd skärt. Okej, röd skärt kanske jag har, men det är inte poängen. Poängen är att jag är skyddad av min familj och ett socialt nätverk som sammhället har utformat åt mig med hjälp av politik och välfärd. Välfärden speglar av sig på mig och jag skäms inte för de, jag är stolt. Något förvirrad men ändå stolt över att jag är jag. Jag kommer aldrig att vara något annat än den jag är idag. Jag kan bli allt jag kan bli utifrån mina förutsättningar. Det ändå som står i min väg är världen runt omkring mig. Den negativitet som cirkulerar likt dimman på en sommaräng. Dimman som förstör allt som kommer i sin väg. Djävulens andetag som säger: Du duger inte, du är inte tillräcklig. Du är inget.
Då känner man sig rätt liten. Men vafan .. är man inte de? Fatta hur jäkla stor uiversum är. Man ska inte ta sig själv på allt för stort allvar. Det finns större krafter än dom jag besitter...
Förvirrade?
Kommentarer
Trackback
