undersurface

Du är den blåa elefanten i mitt liv. Den som andra inte ser, inte hör, inte känner till.

Hemma från paradiset. Där va allt som vanligt, men ändå inte. Du drog på din perfekta skepnad likt en sommardag gör innan regn. Solen bländar, och för en kort stund känner man värmen som lögnaktigt får en att njuta för ett par sekunder. Men det är en dröm, ingen verklighet.

Jag vet mer än vad han tror att jag vet. Jag förstår mer än vad han tror att jag förstår. Jag ser sådant som han inte vill att jag ska se. Mönster som inte är främmande för mig. Mönster som är destruktiva.

Hoppas ibland att det är sista gången jag ser dig. För jag vill inte se när din dröm - drömmen du lever i går i kras. De skulle göra för ont. De skulle väcka djupa sår. Sår som jag har försökt döva med egna destruktiva mönster. Jag vill inte se för rädslan att förlora min bild av dig.

Men jag kan inte sluta se, sluta höra och inte glömma dig. För mig kommer du alltid att vara den blåa elefanten i vardagsrummet.